Liksom sjön har sitt utlopp, måste även min hjärna ha sitt avflöde och det har blivit skrivandet. Det ligger med andra ord ett egenvärde i själva skrivandet. Jag kan därigenom samla mina tankar och bli en helare människa.
Jag har aldrig haft svårt för att skriva. Mitt enda problem har varit att ingen kunnat läsa det jag skrivit, därför att det innehållt allt för många stavfel och haft sina gramattiska egenheter.
Jag tror att skrivandet var naturligt för mig redan som ung. Mina föräldrar samlade för eftervärlden en del papperslappar jag skrev. När jag senare i livet stått inför problem, har jag satt mig med ett tomt papper och försökt strukturera kaoset. Den fysiska skriften, pappret med bokstäver formade till ord, kan ha förkommit. Arbetet var ändå gjort. Tankarna hade, mitt i skrivprocessen, klarnat och den klarheten kunde ingen ta ifrån mig.
Jag tänker ordlöst och bildlöst, i helheter. Det tänks i mig. Jag kan flyta bort. Om någon frågar: "Vad tänker du på", kan jag sanningsenligt svara: Det vet jag inte. Eller så är mina tankar för anarkistiska för att destilleras till ord. Det är sambanden, relationerna mellan de olika bilderna, som är centrala i mina tankar. Det gör att jag relativt ofta gör riktiga val, utan att kunna förklara hur jag kom fram till det. Som en dirigent, kan jag bedöma hur det ena påverkar det andra och det utgår alltid från helheten.
När jag idag skriver, är mitt sätt att tänka en tillgång.
Jag ser helheten och kärnan i det jag vill förmedla är ett förhållningssätt,
som ska genomsyra hela texten. I skolan var detta ingen tillgång. Tänket
var för stort för att lärarna skulle kunna sätta betyg på
det. De kunde, med sitt vanliga provbatteri, inte bedöma mina kunskaper
och inte kunde jag ge mig rättvisa, eftersom jag först var tvungen
att lära mig hantverket; att utifrån mitt helhetstänkande strukturera
och bryta ner mina tankar, utan att tappa bort den bakomliggande helheten.
Jag tror att skolan skulle kunnat göra mer för mig på det området,
om de varit mer lyhörda och sedan hjälpt mig att strukturera. Det
är ingen kritik mot den skola jag gick i, det är en iakttagelse, som
gäller alla traditionella undervisningssystem. Mätmetoderna utgår
från att man ska kunna sammanfatta sina kunskaper, oftast i ett eller
några få ord. Det kunde inte jag. Dels för att jag har svårt
för namn och benämningar, men också för att jag då
skulle varit tvungen att göra våld på mina tankar.
Jag tror inte att alla som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi tänker så här, men det är nog inte ovanligt och här finns en lärdom. Det som i skolan var till nackdel för mig, har i "det verkliga livet" blivit en av mina bästa tillgångar.
Det offentliga resultatet av mitt skrivande finns presenterat på annan plats på min hemsida och en utförligare beskrivning av hur jag ser på språket, litteraturen och kunskapen, finns i min kommande bok "Rutten, blodig och skön… "
Uppdrag
På Förbundet FMLS (numer Dyslexiförbundet FMLS) kongress, i oktober 2001, avgick jag ur styrelsen, efter tio års förtroendemannaskap, sedan dess har jag arbetat med olika projekt för förbundet.
Jag drev under tre år, tillsammans med logopeden Bodil Andersson, projektet Språka loss Idag föreläser jag med utgångspunkt från den kunskapen och annan språkfilosofisk, språkpsykologisk och språkhistorisk kunskap kopplat till läs- och skrivsvårigheter/dyslexi.
Jag driver idag ett mediaprojekt i Dyslexiförbundets regi, med medel från Allmänna arvsfonden, där vi med utgångspunkt från Språka loss ställer oss frågan om text alltid är det bästa när det finns möjlighet att använda film, design, bild och ljud påflera olika kanaler - TV, dator och mobilt.
Som Dyslexiförbundet FMLS representant ingick jag i Svenska Dyslexiföreningens styrelse från 1990 till 2009.
Jag är idag ordförande för Insamlingsstiftelsen Dyslexifonden, som bland annat drev Dyslexikampanjen 1996/07, i vilken jag arbetade som sakkunnig.
Jag satt mellan 2004 och 2007 i styrelsen för Talboks- och Punktskriftsbiblioteket, TPB 2007 ändrades organisationen (idag finns i myndigheten ingen styrelse). Idag är jag istället Dyslexiförbundets representatn i TPB:s råd.
Sedan januari 2005 är jag suppleant i Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur (Centrum för lättläst).
Jag satt i ett antal år i styrelsen för Ivar-Lo Sällskapet.
Läsrörelsen har ett läsråd där jag ingår som en av många läsintresserade.
Jag var med i juryn för Elisabetpriset som efter tio år slutade dela ut priser 2008.
Jag ingår i redaktionen för tidningen Läs &Skriv L&S som jag var med och startade. Idag har jag där en stående kolumn kallad "Lundgrens hörna".
Jag driver tillsammans med min sambo författaren Lena Kallenberg sedan år 2008 Barken galleri och bokstuga.